Jag minns Japan.
Körsbärsträden. Sushin. Kitchiga prylar. Grönt te-glass. Toaletterna med spolljudsknapp och sätesvärme. Och så japanerna såklart. Så glada och så många. Tokyo. Neonljusen. De japanska skoluniformerna överallt. Man vill liksom vara en sjuttonårig japansk tjej. De är så sjukt söta. Knästrumpor och kort lugg. Det enda vi har gemensamt är det mörka håret. Jag minns hur jag och Emma skrattade, hur vi pratade på svenska med de japanska tanterna eftersom de pratade på japanska till oss, hur vi kände oss som de skandinaviska jättarna bland alla dessa små människor. Jag minns all konstig mat, alla märkliga möten och personalen på hotellet som bad oss om ursäkt för att vi fick vänta när hissen åkte ner. Så märkligt. Och det var en hel evighet sedan. Kolla bara hur små vi ser ut, min kära syster och jag.
Och det märkligaste av allt: när jag var i Japan hade jag inte träffat Magda än. tänk att det fanns en tid när hon inte var vid min sida. vi träffades förvisso några veckor senare, men ändå. Nu är det otänkbart, det där att vara utan henne. vem skulle jag då skratta, gråta och bråka med? Nej, fy tusan så ensamt. jag behåller 'na. japp.
2007, det var ett fint år det.
