lär sig allt på nytt

alltså. jag tror att jag kanske inte riktigt lyssnade sådär jättejättenoga under mina år på universitetet. vilket ju kan tyckas synd, för jag kunde ha lärt mig en hel del på fem år, liksom. i efterhand var det mycket halvlyssnande, hemtentor fyllda med slumpvis valda referat och många gånger visste jag inte vad vi egentligen diskuterade på seminarierna. helt ärligt. om det fanns en komvuxversion för studenter som liksom slank igenom, skulle jag gå där.

för just nu lär jag om allting (om vi ska vara petnoga: just nu lär jag mig allting från början, inte lär om, men men). Jag sitter där med mina kollegor som kan häva ur sig påståenden som jag glatt håller med om eller mmm:ar vagt. typ manligt lärare i gubbålder "vi får ju inte glömma autodidaktikerna som Proust och Kafka och de där grabbarna" och jag "hehe, nä precis, det är ju synd om de går ut gymnasiet utan att ha koll på det". Eh va? Alltså jag läste Marcel Proust. Och försökte mig på Kafka (svagt minne av att jag gav upp efter halva förvandlingen) under min utbildning. Men vadå autodidaktiker? och vad snackar vi egentligen för litterär epok? århundrade? eh, ingen aning. Eller som det står i elevernas lärobok i svenska "när du gör en stilanalys är det viktigt att du uppmärksammar förhållandet mellan huvudsats och bisats". Jag, med 2årig universitetsutbildning i svenska rynkar lite fundersamt på ögonbrynen och tänker "eh. satslära ja. det var jag ju en fena på en gång. huvudsats och bisats? kunde man inte kolla det med typ "att" eller "inte" och subjektet. eh. typ?".

alltså. Jag borde verkligen köpa den här boken:



"Vad du borde lärt dig i skolan - men inte hann med för livet kom emellan"

och

"Vad du borde lärt dig i skolan - 899 frågor och svar".

enough said.

det nya livet

ja, det går väl sådär. jag vet liksom att det går. och jag vet hur. men ändå tänker jag bara "eh... ja... men...sen". jag blir så trött. på mig själv alltså. jäkla trögo. men lite trött blir jag på snön också. inbillar mig att om bara snön försvann och våren närmade sig... då minsann, då skulle jag ha ork och lust att träna och äta bra och så. liksom automatiskt.
as if.
gaaah. jag vet ju att enda sättet att orka att det där är ju att sätta fart. för om jag 1. äter bättre och 2. tränar, så kommer liksom orken med det. och sen är hjulet i rullning. och så vips är det sommar och jag är en lätt och smal hurtbulle.
wish me luck. okej?

ny på jobbet

ja. det är jag det. den där som alla sneglar på lite fundersamt och sen säger "Hej, du måste vara ny här". den där som inte hittar läroböcker/scheman/salar/kopiator/aulan (ja, på riktigt. aulan). den där som frågar miljoner frågor, om och om igen. nyast i laget liksom.

men oj oj oj vad bra det börjar kännas. jag liksom trevar mig fram, känner på det. och njuter! herregud, jag har det perfekta jobbet. de har gett mig en mentor, och hon är så gullig och peppar mig och bollar saker med mig och låter mig fråga miljoner frågor. vi är ett gäng kollegor som är lika unga och nästan lika nya - och vi har så trevligt ihop. min rektor är bra. tjejerna på expeditionen är toppen. jag har träffat hälften av mina elever och de är härliga och fina, vi kommer ha en toppentermin tillsammans.
sen. jovisst. planeringen skrämmer mig. ansvaret skrämmer skiten ur mig. betygen likaså. men - det kommer. och jag lär mig. och det är så roligt!

idag är jag glad. kanske ändras det och jag stressar ihjäl mig. men jag väljer att njuta av den här tiden. lovely.

off I go

så var det dags.
imorgon börjar allvaret.
jag är nervös, förväntansfull och vettskrämd i en enda röra.

det är ju precis det här jag vill. och det ska bli skitkul. men fyfasen vad otäckt det är att ta klivet. men nu kliver jag! på återseende på andra sidan...

alltså. det här med livet och allt det där.

Vi pratar mycket värderingar, magda och jag. Och fastän vi tycker olika om sånna där (enligt andra) viktiga saker som politik, karriär, pengar och ordning så har vi samma värderingar. alltid. och en sån sak är:

Jag vill aldrig någonsin låta jobbet vara viktigare och ta upp mer av min tid än mina framtida barn och familj. Aldrig. Jobbet ska gärna vara utvecklande och ge lite cash, men utöver det är det egentligen inte viktigt. Inte alls. Big picture please. Punkt.

Räddaren i nöden

Jag har suttit hela dagen och försökt få ihop min planering för svenskan. Jag vet vilka delar som sa vara med - jag får bara inte ihop en vettig ordning. Och ingenting får plats! Till slut efter 15 olika planeringar och överstrykningar och röda streck överallt kände jag för att ge upp totalt och riva mitt hår, sådär som på film. Då kommer jag på: MALIN. åh, Malin, bästa bästa Malin. Så jag sms:ar henne, typ såhär:

"Malin! Jag har planeringpanik! Jag får inte ihop det! Om du känner för att hjälpa mig någon dag så vore du superdupersnäll och så bjuder jag såklart på lunch och massa tack!"

2 min senare får jag till svar:

"Självklart hjälper jag dig! Ska vi ses imorgon på dagen?! Vi fixar det tillsammans, grubbla inte mer på det ikväll så löser vi det. Kramar".

Åh, bästa bästa bästa. Det kallar jag att ställa upp. Fy tusan vad bra det är att ha riktiga vänner. Guld!

ah. lovely.

..."för det snurrar i min skalle"

Ja. det känns som att Familjens "Det Snurrar I Min Skalle" är mitt soundtrack just för tillfället. Om man bara ser till titeln, alltså. För ojoj vad tankarna far runt just nu. Lägenhet, möbler, papper som ska fixas, nya jobbet, mail som ska skickas, systersonen som ska kommas ihåg, tänk om tänk om, svenska c, religion, kursplaner, mål, kontakter osv osv osv...

Om vi säger såhär: jag längtar tills mars. För då vet vi om vi får lägenheten och har antagligen flyttat redan. Dessutom har jag nog börjat finna mig tillrätta på nya jobbet. åh mars - jag väntar på dig. Tills dess: kaos.

Spänning

Det är lite för mycket spänning just nu.
Nytt jobb. Kanske ny lägenhet. Och en hel hög av ovisshet.
Åh, fan, jag pallar inte med sånt här.

skräckslagen och förväntansfull

jag har fått mitt första verkliga lärarjobb. mitt första verkliga lärarvik. och det är perfekt med halvtid undervisning och halvtid klassassistent. en riktig mjukstart med andra ord. jag är sååå nöjd. och samtidigt skräckslagen. det var min första känsla: shit, hur i helvete ska jag fixa det här? här snackar vi omställning. jag går från "om klockan är två vad ska den långa visaren stå på då?" till "såhär skriver man en akademisk rapport" liksom. shit, shit, shit. "svenska c" har liksom hängt över mig sen jag fick förfrågan... som något otäckt och icke-genomförbart. liksom - ja, jag blir lärare i svenskans fördjupningskurs innan jag har undervisat i grundkurserna. skitbra.

men. nu i dagarna har jag läst in mig lite på kursen. så nu blandas skräcken av förväntan. alltså - vilken rolig kurs! vi pratar kommunikation här! i en samhällsklass! vi kan ha debatter, talkshows och dramatiska argumenterande tal. de kan ha nyttiga övningar som att vara en god lyssnare, ordlös kommunikation eller att visa åsikter med sitt kroppsspråk. vi kan analysera bildspråk, reklam och mediernas påverkan. vi kan se på och skriva texter med olika avsändare och mottagare. de kan skriva cv, personliga brev och förbereda sig för högskolan genom att tjuvtitta lite på hur akademisk formalia kan se ut.

fy tusan så roligt! åtminstone för mig. och det är väl gott nog?