lär sig allt på nytt

alltså. jag tror att jag kanske inte riktigt lyssnade sådär jättejättenoga under mina år på universitetet. vilket ju kan tyckas synd, för jag kunde ha lärt mig en hel del på fem år, liksom. i efterhand var det mycket halvlyssnande, hemtentor fyllda med slumpvis valda referat och många gånger visste jag inte vad vi egentligen diskuterade på seminarierna. helt ärligt. om det fanns en komvuxversion för studenter som liksom slank igenom, skulle jag gå där.

för just nu lär jag om allting (om vi ska vara petnoga: just nu lär jag mig allting från början, inte lär om, men men). Jag sitter där med mina kollegor som kan häva ur sig påståenden som jag glatt håller med om eller mmm:ar vagt. typ manligt lärare i gubbålder "vi får ju inte glömma autodidaktikerna som Proust och Kafka och de där grabbarna" och jag "hehe, nä precis, det är ju synd om de går ut gymnasiet utan att ha koll på det". Eh va? Alltså jag läste Marcel Proust. Och försökte mig på Kafka (svagt minne av att jag gav upp efter halva förvandlingen) under min utbildning. Men vadå autodidaktiker? och vad snackar vi egentligen för litterär epok? århundrade? eh, ingen aning. Eller som det står i elevernas lärobok i svenska "när du gör en stilanalys är det viktigt att du uppmärksammar förhållandet mellan huvudsats och bisats". Jag, med 2årig universitetsutbildning i svenska rynkar lite fundersamt på ögonbrynen och tänker "eh. satslära ja. det var jag ju en fena på en gång. huvudsats och bisats? kunde man inte kolla det med typ "att" eller "inte" och subjektet. eh. typ?".

alltså. Jag borde verkligen köpa den här boken:



"Vad du borde lärt dig i skolan - men inte hann med för livet kom emellan"

och

"Vad du borde lärt dig i skolan - 899 frågor och svar".

enough said.